|
Det var en gång en flicka som ville alla väl. Hon skulle aldrig kunna skada någon annan. Hon var för godhjärtat. Men det kom en dag när folk börja hålla på med henne. Kalla henne saker, vara taskiga. Hon kom hem gråtandes och med en klump i magen. Varför var hon den som dom höll på med. Det var väl inget fel på henne ? Varför skulle just hon bli utsatt för massa ont ? Tårarna brände bakom ögonen. Hennes mamma kom in och blev chockad och frågade vad som hade hänt. Det lilla flickan ville inte säga något. Hon ville inte att hennes mamma skulle bli besviken på henne. Hon ville inte berätta att folk var dumma mot henne. Hon tyckte det var pinsamt. Så hon sa inget, hennes mamma höll bara om henne och sa, det blir bra hjärtat. Det höll på så ett tag. Men tillslut vande flickan sig. Hon slutade bry sig om vad dom andra sa om henne. Slutade bry sig om dom elaka kommentarerna hon fick. Hon byggde upp en mur. En mur som ingen kunde tränga sig igenom. Hon lät ingen komma nära henne mer, inte ens sin egen mamma. Hon stod själv i ett hörn medans dom andra sprang och skojade med varandra och hade kul. Hon tittade på dom med en kall blick. En dag.. En dag skulle hon ge tillbaka. Dom skulle få lida lika mycket som hon hade gjort. Dom skulle känna den smärtan som borrade in sig i hjärtat och den klumpen i magen som aldrig försvann. Den dagen kom, några år senare. Då allt bara rasade.
En duva spred ut sina vingar och flög iväg och vinden susade mellan träden.
Många hjärtan var brustna. Många tårar rann ner för kinderna. Nu kände Dom också smärta.
En smärta, Dom, skulle få leva med resten av sina liv.
|
|
